Att göra något...
... för sin egen skull är mindre lätt, kan jag tycka. För att bli lycklig med någon måste lyckan först komma från ditt eget inre. Att lära känna sig själv och sina egna egenheter tar tid, men när punkten är nådd är det lättare att få andra att förstå sig på den som är du och gör dig till dig. Var sann mot dig själv så blir du sann mot andra, det du ger får du tillbaka. Tillit till dina känslor, att våga vara i dem är nyckeln till det mesta. Våra känslor är en guide på vad som händer både inom oss och utanför.
Att sätta gränser är ju inte helr det lättaste, det du ser som accepterande kan vara någon annans gräns. Eller vice versa. Våga stå kvar vid din gräns för endast du kan avgöra vart gränsen går. Och ha tilliten till dig själv. Barn som blir mobbade eller undertryckta av sina föräldrar får ofta svårt att sätta gränser och veta vart den egna gränsen går. Vi (nu säger jag vi) måste ofta lära oss det i vuxen ålder. I mitt fall har det krävts 30 år innan jag förstod rätten till min gräns. Jobbar dagligen med det.
Lite om mig...
Jag är en 33-årig ensamstående mamma till tre döttrar. Mina barn har alla olika pappor.
Under de senaste åtta åren har jag blivit utsatt för sexuella övergrepp, våldtäkt, stalking, fysisk misshandel, psykisk misshandel. En hård lärdom om att lyssna på magkänslan (jag besitter en enorm intuition har jag lärt mig i efterhand), men kärleken kan göra en människa blind. Viljan om att få allt att fungera eftersom vi någonstans valt att ha barn tillsammans tog över och mina gränser blev suddiga. Synen om vad som är okej och inte försvann eftersom tanken att en människa som sagt "jag älskar dig" någonsin skulle kunna göra något sådant fanns inte på kartan. Det blev en dimma av allt där jag stod mitt emellan mig själv och att göra det som blev lugnast för barnen. Hör själv hur galet det låter, men det blev min vardag... trygghet i otryggheten och i tron om att jag inte kunde ha det på något annat vis.
Tack för ordet! Namaste /Tess
Ps. Hjärtat på bilden är ritad av min yngsta dotter när hon var 1 1/2 år <3
Att sätta gränser är ju inte helr det lättaste, det du ser som accepterande kan vara någon annans gräns. Eller vice versa. Våga stå kvar vid din gräns för endast du kan avgöra vart gränsen går. Och ha tilliten till dig själv. Barn som blir mobbade eller undertryckta av sina föräldrar får ofta svårt att sätta gränser och veta vart den egna gränsen går. Vi (nu säger jag vi) måste ofta lära oss det i vuxen ålder. I mitt fall har det krävts 30 år innan jag förstod rätten till min gräns. Jobbar dagligen med det.
Lite om mig...
Jag är en 33-årig ensamstående mamma till tre döttrar. Mina barn har alla olika pappor.
Under de senaste åtta åren har jag blivit utsatt för sexuella övergrepp, våldtäkt, stalking, fysisk misshandel, psykisk misshandel. En hård lärdom om att lyssna på magkänslan (jag besitter en enorm intuition har jag lärt mig i efterhand), men kärleken kan göra en människa blind. Viljan om att få allt att fungera eftersom vi någonstans valt att ha barn tillsammans tog över och mina gränser blev suddiga. Synen om vad som är okej och inte försvann eftersom tanken att en människa som sagt "jag älskar dig" någonsin skulle kunna göra något sådant fanns inte på kartan. Det blev en dimma av allt där jag stod mitt emellan mig själv och att göra det som blev lugnast för barnen. Hör själv hur galet det låter, men det blev min vardag... trygghet i otryggheten och i tron om att jag inte kunde ha det på något annat vis.
Tack för ordet! Namaste /Tess
Ps. Hjärtat på bilden är ritad av min yngsta dotter när hon var 1 1/2 år <3
Kommentarer
Skicka en kommentar